Home » Debattinlägg » Brev från en svensk judinna i Kanada

Brev från en svensk judinna i Kanada

I samband med min kampanj mot antisemitism har jag fått många brev. Vissa har berört mig mer. Med anledning av att nazister (Svenskarnas Parti) idag har marscherat på Stockholms gator väljer jag att publicera en förkortad version av ett brev från en svensk judinna som flyttat till Kanada. Tjejen som skrivit brevet har godkänt publiceringen och är inte tjejen på bilden. Brevet inkom den 26 augusti 2014.

Hej Jon,

[…]

Jag har nu bott i Kanada i 4,5 år och här kan jag säga till vem som helst att jag är judinna eller att mina föräldrar kommer från israel. Jag har aldrig en enda gång känt mig rädd eller fått en ond blick på grund av mitt ursprung. Många av mina kollegor på sjukhuset går runt med en kippa på huvudet hela dagarna och de arbetar hand i hand med andra kollegor som bär burka. Judar och muslimer är vänner här och lever i fred i det ”nya” landet de valt att komma till och de lämnar krig och politisk extremism bakom sig. De bevarar fortfarande sin identitet, religion och seder, men utan att ifrågasätta andras. Landet är fortfarande så pass nytt att alla ”kommer från någon annanstans” och jag tror det är nyckeln till varför invandring och integrationen fungerar så väl här, det ställs krav på att alla ska anpassa sig till det nya landets lagar och regler, det förväntas att du lär dig språket och inget annat godtas. Det är en självklarhet, inte en önskan, att du kan tala språket om du vill ha medborgarskap här.

Det finns inte ”vi” och ”dom” för här kan man träffa människor från hela världen och även personer som är 3:e generationen kanadensare svarar fortfarande att de kommer från ”sitt ursprungsland” som deras gammelmormor immigrerade hit från, för att de kan. Men tro inte för en sekund att det gör människor mindre patriotiska och stolta över landet de lever i, men stoltheten ligger i just den friheten som landet står för. Och det är ljusår från hur jag upplever att det är i Sverige, där folk blir kallade för rasister om de har en svensk flagga eller sjunger nationalsången. Där jag än idag inte kan säga att jag är judinna eller att mina föräldrar kommer från israel. I Sverige känns det som att det är okej att ta med sig kriget och hatet, och även utöva det, för att sedan ursäktas av resten av befolkningen. Hur ska då hat, extremism och krig någonsin sluta?

Men jag saknar ändå Sverige, saknar min familj och mina vänner där hemma. Jag tänker mycket på att komma hem, men jag vill inte bo i ett land där jag är hatad av så många bara på grund av mitt ursprung. Jag hoppas verkligen att detta kommer att förändras, men jag är skeptisk. Jag tycker att det du gör är viktigt, men jag blev upprörd när du i en text ifrågasatte om antisemitismen verkligen är så illa som det uppges vara. Så jag vill ta mig tiden att berätta mina upplevelser för dig lite mer detaljerat, jag försöker inte bevisa något, du är en väldigt smart man som har många kloka ord att säga och det enda syftet är att det känns viktigt för mig du ska höra min berättelse…

När jag var 9 år visste jag inte mycket om världen, så under en religionslektion när fröken berättade om judarna räckte jag stolt upp handen och sa att jag var judinna. Senare samma dag på rasten när alla barnen skulle spela kula sa en av pojkarna i klassen till mig att han var muslim och att judar inte får vara med och leka och att hans föräldrar har sagt att alla judarna borde dödas. Jag blev ledsen men förstod inte någonting alls. Ryktet att jag var judinna spreds på skolan och det hela eskalerade… så en dag efter att mamma varit på föräldramöte på skolan kom hon hem och sa att jag skulle byta skola och vi skulle flytta. Mamma sa att det fanns för många föräldrar till barnen i min klass som inte tycker om vart vi kom ifrån.

När jag var 13 år och började högstadiet träffade jag några nya vänner, men när jag för första gången gick hem till en av mina nya vänner och klev in i hans hus möttes jag av stora naziflaggor och nazisymboler hängandes på väggarna samt en tavla av Hitler inramad på väggen. Jag fick panik och frös fast i mitt fotsteg, min nya vän började skratta och sa: ”Man skulle ju nästan kunna tro att du var en sådan där judejävel så som du glor!”. Jag sprang ut genom dörren och jag sprang… jag sprang hela vägen hem och jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Några kvällar senare när jag promenerade hem hörde jag fotsteg bakom mig och plötsligt där var han, arg och kokandes. Han sa att han kollat upp mig och att han nu visste att jag var en judejävel och att han har lagt till mitt namn och adress i nynazisternas register över Sveriges judar, han sa att jag nu alltid borde vara rädd för vem som kommer vänta utanför min dörr.

Mamma hade nu förklarat att jag inte kunde berätta för någon om vår bakgrund, säg bara till folk som frågar att du är ”vanlig svensk”, och du får aldrig ha på dig ditt halsband med davidsstjärnan, göm den i ditt smyckeskrin. Men det där halsbandet hade jag ju sparat mina egna veckopengar till att köpa, den var i guld, det var ju den finaste ägodelen jag hade, jag blev så ledsen. Jag försökte diskutera och sa att mina klasskompisar fick ju ha på sig halsband med kors på… men mamma var rädd nu och halsbandet lades i smyckeskrinet det än idag ligger i. Så jag lovade henne att inte säga något igen om vår bakgrund. Men mina gamla vänner visste ju, och de förstod ju inte att det skulle vara något hemligt, det var ju knappt så att jag själv som ung tonåring förstod det hela. Så något år senare, fortfarande i samma högstadium och under ytterligare en religionslektion klämmer en vän ur sig till läraren att jag är jude och det spred sig lika fort som sist. I skolan pekade dem på mig och sa ”där är juden”. En grupp irakier i min skola bestämde sig för att klottra ”jude” på mitt skolskåp och när jag gick förbi dem i korridoren figurerar de en låtsas pistol med sina händer som skjuter mot mig. Och bara några dagar senare är mitt sovrumsfönster krossat och graffiti av stora hakkors sprayade på vår balkong som jag ser min stackars mamma försöker skrubba bort. I panik tänker jag att det är nynazisterna som nu har vår adress. Men en klasskompis som såg det hela identifierade att det var gruppen med irakiska pojkar från min skola som hade gjorde det. Jag minns att jag redan då frågade min mor hur det kom sig att hon flydde från kriget i Israel till Sverige för att slippa kriga om ändå andra människor hade rätt att ta med sig kriget hit till Sverige.

Sen kom gymnasiet, i ett väldigt invandrartätt område, och jag aktade mig som bara den nu, ny skola, nya vänner, säg att ”du inte är någonting” om någon frågar. Men alla andra fick alltid säga vart dom kom ifrån.. Iran, Irak, Syrien, Somalia, Grekland. Och ingen annan var rädd för att öppet säga att de var muslim, kristen, hindu eller katolik. Varför kan alla andra få vara stolta över sitt ursprung, men vi måste gömma oss? Hur kan det finnas så mycket hat mot någon de inte ens känner?

Äntligen är skolan klar och vuxenlivet väntar, med vad man skulle kunnat tro vara ”mognare” människor, så nu kanske det är okej att svara på frågan. Men nej. Vänner som jag haft i 15 år förklarar för mig, och alla andra de känner, hur de aldrig borde prata politik med mig eftersom jag är israel och ni judar tycker ju ”så här” för vi har minsann sett det på nyheterna, utan att jag själv hunnit yttra ett ord på ämnet. Och all denna partiska och förvrängda svenska media som gång på gång gör allt i deras makt för att se till att okunniga människor känner sig mycket väl insatta i Israel-Palestina konflikten och att allt som sker där bara är Israelerna och judarnas fel. För nej, tydligen kan inte svensk media skilja på Israel som land och judar som vare sig folkslag eller religion, och därför kan nu inte svenska folket det heller. Så på krogen sitter svenska vänsterextremister och förklarar för mig hur JAG har tagit ifrån palestinierna deras land och förstört hela världen och de vill också gärna berätta för mig om mina åsikter som fortfarande förblir osagda.

Sen har vi den blå tunnelbanelinjen jag måste åka för att komma hem, där det fler talet gånger kommit fram araber som frågar mig vart jag kommer ifrån och när jag svarar Sverige så insisterar de med att fråga om jag är jude och säger att jag ser ut som en sådan, eftersom vi tydligen fortfarande bemärker judar via näsmått? Eller luktar jag kanske jude? Jag kan inte ens räkna antalet gånger helt för mig okända människor frågat om jag är jude utan att jag bär eller klär mig i någonting alls som skulle visa på det, så jag känner verkligen inte att jag behöver göra kippatestet, och varje gång någon frågar så blir jag rädd.

Jag spenderar mitt liv med att ta hand om andra, det gjorde ont när den irakiska patienten på Karolinska Sjuksjukhuset som hörde mig prata med mina kollegor om det judiska nyåret och förstod att jag var judinna uppgav att han därför vägrar vara min patient. Och inte att förglömmas, jag ska ju tydligen även alltid vara rädd för nynazisterna som har mig i sitt register.

Jag känner inte att jag i Sverige kan säga att jag är judinna utan att oroa mig för påföljder och det finns inget jag skulle vara mer rädd för än att gå runt där med en synlig judisk symbol. Ja, jag tycker att antisemitism är ett väldigt aktuellt problem, men inget nytt problem. Det är inte ens så enkelt att det bara är en liten grupp som är antisemiter. Bara i mitt egna, väldigt anonyma liv, har jag mött hatet av både muslimer, nazister, vänsterextremister, och även helt vanliga svenskar som bara råkat lyssna på medias propalestinska hjärntvätt för att sedan både anta och högljutt proklamera fördömandet av både judar och israeler.

Tack för det du gör, och tusen tack för att du tog dig tiden att läsa mina ord.

/Carmit

About Jon Schvili

Socialliberal entreprenör. Driver Enhanza AB och Elventus AB. Sitter i styrelsen för Wiseway Ingenious AB och Samfundet Sverige-Israel i Stockholm. Brinner politiskt för mänskliga rättigheter.

5 comments

  1. Det känns väldigt ledsamt att läsa din berättelse! Jag själv kan inte förstå varför det är så här. När det gäller Judar, Israel och palestinafrågan är Sverige uppenbarligen ett riktigt skitställe. Som svensk skäms jag över den närmast sjukliga motviljan mot allt som har med Israel att göra! Det är i alla fall skönt att höra att du har det bra i Kanada!

  2. Det var mycket bra skrivet och att sanningen kommer fram och hur elaka människor är i synd och borde få sitt straff för det du har blivet utsatt för alla judar är människor som har rätt till liv. och att sverige var eller är trodde jag inte bara att fans

  3. Tack för ditt brev. Jag flyttade tillbaka till Sverige efter 20 år i Kanada. Men det är första gången, som jag kan säga att jag är glad att mina barn och barnbarn är kvar i Kanada. Jag vill inte att dem ska växa upp här i Sverige, då jag tror att det kommer bara att bli värre här. Speciellt, som Sverige fortsätter att tillåta en enorm immigration från arab länderna.

    Jag önskar dig lycka till i Kanada.

    • Tack för dina reflektioner. Intressant att läsa. Jag tror dock det är viktigt att inte peka ut särskilda grupper som problem. Vi bör inrikta vår kritik mot företeelser och de konkreta personer som utför dem.

  4. Läs! Fruktansvärt! Jag är inte Jude, men tycker det är vansinnigt hur det har blivit här och lider med ALLA som ska behöva lida för att de tillhör en annan ”grupp”. Vi är människor allihop, fast med olika kultur i bakgrunden. Vi har för veka politiker här i landet. De har inte vågat sätta ner foten och TYCKT ORDENTLIGT…eller? Folk som ska hata och kriga kan åka någon annanstans. Snart får vi väl alla emigrera till Canada…..hm….utom vissa, ”speciella” grupper. Annars så måste ALLA acceptera varandra här, lika mycket som i Canada. Jag skäms när jag läser detta brevet, över det land som ska ha så fina grundvärderingar och nu har en massa ”löst” folk som inte tror på någonting eller tror på hatet. Helt Galet! Tack och lov att man fick en barndom med en grund. En tro där kärlek är det starka! Vet att vi alla är människor och vi gör fel titt som tätt och det är bara förlåtelse och inte hat, som gör att människan kan gå vidare. Hellre uppväxt och som en del tycker, ”indoktrinerad”, med kärlek, än ”indoktrinerad” med hat! Tillbaka till ordning och reda och inte denna flum som tydligen är det som nu ska existera. – Säg inget till mig, jag gör som jag vill! Men för den som inte har förstått det, så ju mer frihet du får, ju mer ansvar måste du ta…..för att bevara freden! That’s it!

Leave a Reply

Your email address will not be published.